.

En första kärlek är alltid något man kommer ihåg livet ut. Det finns inte någonting i världen som kan få än att glömma det. Min kommer jag iallafall aldrig glömma...

Utan min barndomskompis skulle jag aldrig sett han så tidigt som jag gjorde.
Jag kommer ihåg det som igår, dock var det bara lite mer än ett och ett halft år sedan.
Jag fick hans msn för att jag skulle skriva med honom för hon inte ville. Jag skrev, jag fick hans nummer. Första gången jag såg honom live var när vi hade en "festival" här i kommunen. Jag kände direkt då "Vi kommer någongång bli tillsammans". Jag visste inte när men det jag visste var att det var kärlek vid första ögonkastet. Det var då jag började tro på det. Innan det hade jag aldrig varit kär. Jag hade trott att jag var kär men insåg när jag blev tillsammans med L (den 25/11 2009) att dethär var bättre än någonsin! Jag var lycklig, jag var otroligt kär, jag var oerfaren. Jag blir nämligen aldrig kär. Det är grymt svårt att få mig på fall, GRYMT måste jag säga.
Han var perfekt på alla sätt och vis. Precis min drömkille. Brunt hår och snygg rygg! MUMS!
Någon gång tog det slut. Den 23 Maj 2010. Jag har aldrig varit mer olyckligare än vad jag var då. Från att vara så lycklig till att tydligen inte vara någonting alls. Otroligt konstigt. Det var då jag märkte hur mycket jag verkligen tyckte om honom. Inte för att jag inte kände det innan, men då. Det var helt otroligt.

Men det jag lärde mig var att det känns skit i början, man vill inte göra någonting, inte äta, inte umgås. Söta vänner vill få mig glad, men jag bara är ledsen. Men kom ihåg. 99 av 100 kommer någongång över det.

Det var allt för mig idag. MUMS!